Så beräknar du utsläpp i scope 1–3

Så hänger mätning, beräkning och emissionsfaktorer ihop

Utsläpp mäts i praktiken bara vid större anläggningar och för de egna, direkta utsläppen. Det konstaterar Naturvårdsverket i sin vägledning för beräkning enligt GHG Protocol och ISO 14064-1. En fullständig rapportering kräver därför att vissa — eller alla — utsläpp beräknas i stället. Klimatrapporten för ett vanligt företag består alltså till stor del av beräknade värden, inte uppmätta.

Grundformeln är densamma hela vägen: aktivitetsdata multipliceras med en emissionsfaktor. Aktivitetsdata är det du kan mäta eller fakturera — liter diesel, kubikmeter gas, kWh el, kilo material. Emissionsfaktorn anger hur stora utsläpp en viss aktivitet ger upphov till. Utsläppet per källa blir aktivitetsmängden gånger faktorn, och summan av alla källor blir den totala rapporten.

Naturvårdsverket beskriver två ramverk för företag och organisationer: GHG Protocol Corporate Standard och ISO 14064-1. Båda bygger till stor del på Kyotoprotokollet och har många likheter, men de delar in utsläppen olika. GHG Protocol skiljer på organisationens organisatoriska och operativa gränser och delar rapporteringen i scope 1, 2 och 3. ISO 14064-1 skiljer i stället på direkta och indirekta utsläpp. Enligt båda standarderna är direkta utsläpp obligatoriska att inkludera, medan övriga utsläpp bör ingå.

GHG-protokollet lanserades 1998 av World Resources Institute och World Business Council for Sustainable Development, och Corporate Standard finns fritt tillgänglig. Protokollet är inte en beräkningsmetod i sig, utan ett ramverk för vad som ska räknas och var gränserna går. Själva beräkningen görs med emissionsfaktorer, aktivitetsdata och de avgränsningar du valt — och avgränsningarna måste vara konsekventa år från år för att siffrorna ska gå att jämföra.

Bestäm organisationens gränser först

Innan något räknas måste du bestämma vad som ingår i organisationen. GHG Protocol gör skillnad mellan organisatorisk och operativ gräns. Den organisatoriska avgör vilka enheter, dotterbolag och anläggningar som räknas in i rapporteringen. Den operativa avgör vilka typer av källor — fordon, pannor, processer — som omfattas.

ISO 14064-1 lägger kravet på organisationen själv: den ska upprätta relevanta gränsdragningar för vad som ligger innanför respektive utanför organisationen, och för vad som ligger innanför respektive utanför rapporteringen av växthusgaser. Någon färdig mall finns inte — du måste kunna motivera varför en enhet eller en källa är med eller inte.

En praktisk startpunkt är att lista de enheter som ska ingå och därefter de källor inom dem som du äger eller kontrollerar: egna fordon och arbetsmaskiner, egna pannor och fartyg, processutsläpp. Direkta utsläpp är obligatoriska enligt båda standarderna, medan övriga utsläpp bör ingå. När gränserna väl är satta ska samma avgränsning användas år efter år.

Gränserna spelar roll långt utanför den egna rapporten. Enligt branschguiden från Wellfish utgår upphandlare, banker och koncernmoderbolag från just den här indelningen när de begär klimatdata, och CSRD kräver att stora bolag rapporterar scope 1, 2 och delar av scope 3 enligt ESRS E1 — ett krav som vandrar nedåt i leverantörskedjan till mindre bolag som aldrig omfattas direkt av lagstiftningen. En byggherre som ska CSRD-rapportera behöver därför utsläppsdata från sina underentreprenörer, och en bank som finansierar ett rederi behöver scope 1-siffror för att kunna räkna sin egen finansierade klimatpåverkan.

Scope 1: direkta utsläpp från egna källor

Scope 1 är utsläpp från källor som organisationen äger eller kontrollerar, till exempel bränsleförbränning och fordon. Naturvårdsverket räknar hit utsläpp som sker i den egna verksamheten, och Lannebo beskriver dem som den mest direkta formen av utsläpp och relativt enkel att kvantifiera. Hit hör bränsle som förbränns i egna fordon, maskiner, pannor och fartyg, samt processutsläpp och läckage av köldmedium.

Arbetsgången är att samla aktivitetsdata källa för källa: liter diesel och bensin från tankkvitton, fakturor och fordonssystem, kubikmeter gas från pannmätare, kilo påfyllt köldmedium från serviceprotokoll och bunkerstatistik för fartyg. Underlaget ska kunna knytas till en bestämd källa och en bestämd period. Multiplicera sedan mängden med emissionsfaktorn för respektive bränsleslag och summera per källa — och därefter till en scope 1-total. Köldmedieläckage hanteras som egen post: medium som fylls på i ett system och inte återvinns är i praktiken ett läckage. Faktorn ska matcha det bränsle som faktiskt använts, och för biodrivmedel behöver du veta vilken faktor som avser förnybar respektive fossil andel.

Scope 1 ser olika ut bransch för bransch. I byggverksamhet handlar det om diesel i egna grävmaskiner, kranar, hjullastare och transportfordon på arbetsplatsen, plus uppvärmning av bodar med egen oljepanna. Inom sjöfart och frakt gäller det bunkerbränsle som HFO, MGO eller LNG som förbränns i egna eller kontrollerade fartyg — för de flesta rederier den enskilt största utsläppsposten totalt sett. För en fastighetsägare består scope 1 av egen gaspanna eller oljepanna för uppvärmning, bränsle i fastighetsskötarens fordon och egna arbetsmaskiner för snöröjning och underhåll.

Scope 2: köpt el, värme, ånga och kyla

Scope 2 är de indirekta utsläpp som uppstår vid produktionen av den energi du köper in: elektricitet, ånga, värme och kyla. Utsläppen sker utanför den egna anläggningen men är en följd av verksamheten. Lannebo uppger att scope 2 ofta står för ungefär en tredjedel av ett företags utsläpp, och att inköpt energi samtidigt är en av de största källorna till globala växthusgasutsläpp.

Dataunderlaget är förbrukning per energislag och per plats: kWh el per mätpunkt eller byggnad, MWh fjärrvärme och fjärrkyla, samt eventuell ånga. Det hämtas från elnätsfakturor, fjärrvärmefakturor, debiteringsunderlag från fastighetsägaren och egna mätare. Har du flera anläggningar bör du dela upp per anläggning — annars går det inte att förklara varför siffrorna skiljer sig mellan åren.

Varje energislag multipliceras sedan med en emissionsfaktor. För el är valet av faktor den största enskilda osäkerheten: en nationell eller nordisk mix ger ett helt annat resultat än en leverantörsspecifik faktor eller en faktor för en specifik produktionsform. För fjärrvärme varierar faktorn mellan olika nät och över året, eftersom den beror på vilka bränslen och vilken värme som producerats vid respektive tidpunkt; Fastighetsägarnas vägledning för scope 1–3 nämner bland annat spillvärme från industriella processer som en sådan värmekälla. Byter du faktor mellan åren måste bytet framgå av dokumentationen, annars ser en faktorändring ut som en utsläppsminskning.

Scope 3: kartlägg värdekedjan och välj beräkningsmetod

Scope 3 är övriga indirekta utsläpp — de som uppstår i värdekedjan utanför din direkta kontroll men till följd av din verksamhet. Naturvårdsverket räknar hit inköpta material, produktanvändning, avfallshantering och affärsresor, alltså sådant organisationen inte äger eller kontrollerar. Lannebo lägger till utsläpp från leverantörer, transport samt konsumtion och användning av företagets produkter.

Börja med en kategorigenomgång: vilka delar av värdekedjan är relevanta för dig — inköpta varor och tjänster, transporter uppströms och nedströms, avfall, tjänsteresor, personalpendling, användning av sålda produkter? Prioritera de kategorier som är stora eller som du faktiskt kan påverka. Samla därefter in data, antingen som egna aktivitetsdata (kilo material, tonkilometer, flygkilometer, hotellnätter) eller som leverantörsspecifika data från de största leverantörerna, och räkna om med emissionsfaktorer.

Saknas data kan spendbaserad beräkning användas: utsläppen uppskattas då utifrån ekonomiska data i stället för fysiska mängder, enligt Fastighetsägarnas vägledning. Det ger snabbt en heltäckande bild, men resultatet vilar på antaganden om utsläpp per krona och blir därför en uppskattning. Spendbaserad beräkning fungerar bäst som utfyllnad där inget annat finns, medan de största posterna bör räknas på fysiska data.

Utmaningarna är strukturella. Scope 3 är formellt frivilligt att rapportera in, samtidigt som det inte är ovanligt att scope 3 utgör majoriteten av en organisations utsläpp — de mest betydelsefulla utsläppen kan alltså hamna utanför redovisningen. Data är dessutom utspridda över många aktörer och tillförlitliga siffror är svåra att få, särskilt längre bak i kedjan. Eftersom stora bolag enligt CSRD ska rapportera delar av scope 3 enligt ESRS E1 hamnar frågan ofta hos leverantörer som själva inte är rapporteringsskyldiga.

Räkna, dokumentera och kvalitetssäkra

Oavsett scope följer arbetet samma sekvens: samla aktivitetsdata, välj emissionsfaktorer, beräkna per scope och källa, summera och dokumentera. Eftersom GHG-protokollet inte är en beräkningsmetod i sig behöver du skriva ned de metodval du gör — vilka faktorer som använts, vilka källor som ingår, vilka som utelämnats och varför.

De organisatoriska avgränsningarna måste vara konsekventa år efter år för att siffrorna ska gå att jämföra. Förändras verksamheten, till exempel genom ett förvärv eller en avyttrad anläggning, behöver gränsförändringen beskrivas så att det går att se om en minskning kommer från lägre utsläpp eller från en ändrad gräns — annars jämför rapporten två olika saker.

Tre vanliga fallgropar: dubbelräkning, när samma utsläpp bokförs i två scope eller av två parter i samma värdekedja; ofullständiga aktivitetsdata, där en eller flera källor saknas helt och totalen underskattas; och svaga scope 3-data, som enligt Lannebo är svåra att få tillförlitliga eftersom utsläppen är utspridda över många aktörer.

Kvalitetssäkringen blir enklare om varje siffra i rapporten kan spåras till en faktura, en mätare eller en leverantörsuppgift, med emissionsfaktor och källdatum dokumenterat. Då kan en upphandlare, en bank eller en revisor granska beräkningen i stället för att bara ta emot den.